Warning: Undefined array key "bpxl_header_cart_icon" in /www/webvol29/mw/hgsfqvzjrh193ly/annarod.se/public_html/wp-content/themes/travelista/template-parts/header-1.php on line 16
LivetPersonligt

Livets Viktiga Pauser: Att Hitta Vila och Återhämtning i En Stressig Vardag

Var hälsade från den röda planeten!

Idag tänkte jag reflektera över något vi alla kan relatera till: vikten av vila och återhämtning. Livet går i en rasande takt och ibland glömmer vi bort att stanna upp och bara andas. Och låt mig säga att, som en autist med ofta närvarande ångest och depression, har jag lärt mig att dessa pauser är livsviktiga.

Förra helgen bestämde jag mig för att bara slappa och spela The Sims 2 hela dagen. Jag vet, det låter kanske inte som något banbrytande, men att tillåta mig själv att göra ”ingenting” var en stor grej. Mellan att resa till Östby, till Helsingfors till lång helg, Eurovision och födelsedagsfirande med champagne till frukost, lyckades jag faktiskt slappna av.

Men låt oss inte glömma mina kulinariska experiment! Till Eurovision gjorde jag chips med vegansk ostsås (supergott, om jag och Andrea får säga det själva) och 2 sorters dumplings veckan innan. Inte exakt Gordon Ramsay-nivå, men hey, vem behöver Michelin-stjärnor när man har Eurovision Song Contest med Nemo som värdig vinnare – och snacks?

Ångest och depression är som ovälkomna gäster som aldrig verkar vilja fara hem. Men att skratta åt sig själv och hitta glädje i de små sakerna kan göra underverk. Att vara stark betyder inte alltid att man måste vara produktiv eller ”på topp”. Ibland handlar det om att ge sig själv tillåtelse att vila och återhämta sig.

Så nästa gång du känner att livet rusar förbi och allt bara är en grå dimma, ta en paus. Låt dig själv vara lite lat. Spela ett spel, ät något gott, eller bara sitt och gör absolut ingenting. För ibland är det precis vad vi behöver för att kunna fortsätta framåt.

Håll inte fötterna på jorden, Anna Röd

Posted on Leave a Comment
Min vardagPersonligt

Humor och hjärngympa: Att navigera genom ångest och depression

Var hälsade från den röda planeten, kära knäppisar! Idag tänker jag ta er med oss alla på en resa genom det komplicerade landskapet av ångest och depression, kryddad med en dos ärlighet och mitt sätt att se på livet.

Humor som försvarsmekanism:

För mig är humor ett av mina bästa försvar mot den mörka sidan av tankarna. Att kunna skoja om mina egna demoner är ett sätt att ta makten över dem och att visa att jag inte låter dem styra mitt liv. Så även när jag känner mig nere kan ni vara säkra på att jag hittar något att skratta åt, även om det är bara åt mig själv.

Att hantera ångest och depression är som att lösa en komplicerad gåta utan att veta svaret. Ibland känns det som att jag går vilse i mina egna tankar, men jag vet att varje steg jag tar är ett steg närmare att hitta ljuset i mörkret. Ibland är det jobbigt och svårt, tex har jag en sån period nu när jag ständigt försöker hålla huvudet över ytan men det hjälper med humor (och helt ärligt mina mediciner med) men också ett fantastiskt nät av underbara vänner, familj och katter (de är iofs också familj).

Att leva med autism och depression:

Att vara autistisk och samtidigt kämpa med depression och ångest är som att dansa på en tråd över ett djupt gap. För mig är det extra svårt att förstå och hantera mina känslor, och det kan vara en ständig kamp att hitta en balans mellan att vara ärlig mot mig själv och att hålla mig flytande i den ibland stormiga havet av mina tankar och känslor.

Att navigera genom ångest och depression är en ständig kamp, men det är också en resa av självupptäckt och tillväxt. För mig är det viktigt att hålla fast vid min humor och min förmåga att skratta åt livets absurdaitet, även när det känns som att världen är på väg att rasa samman runt mig.

Hur hanterar du ångest och depression? Har du några tips eller tricks som hjälper dig att hålla dig flytande när livet blir tufft? Dela med dig av dina tankar och erfarenheter i kommentarerna nedan!

Håll inte fötterna på jorden, Anna Röd.

Posted on Leave a Comment
LivetPersonligt

Balansgång genom sorgens dimma

Var hälsade från den röda planeten läsare,

Det har varit tuffa veckor. För snart exakt en vecka sedan var jag på begravningen för min älskade faster Anna. Det var en emotionell berg-och-dalbana, och jag har känt mig helt urlakad sedan dess.

Jag har aldrig varit den personen som är pigg och energisk hela tiden (vissa av mina vänner som alltid får se min bästa sida, framförallt innan utmattningarna, håller nog inte med), men den senaste veckan har varit extra tung. Dagarna har flytt förbi som sekunder, men jag känner mig ändå som om jag är instängd i långsam rörelse. Det är som om tiden står stilla samtidigt som den rusar framåt.

Att gå på begravningen var en blandning av sorg, ångest men tillslut även befrielse. Jag visste att jag behövde vara stark för mina kusiner, men det var svårt att inte sjunka ner i det svarta hålet av förlust och saknad. Jag kände en klump i magen och en tyngd över bröstet som vägrade att lämna mig innan och när jag var i kyrkan men tillslut blev det bara fint. Prästen som var med oss på en av Annas vackraste dagar, hennes bröllop, var också den som hjälpte oss att ta farväl. Han skötte det galant med att både dela sorgen med oss men också att i slutet göra en markering att nu går vi från att sörja Annas bortgång till att fira hennes liv. Anna ville att vi skulle ha en ordentlig fest för henne och det hade vi verkligen efter begravningen. Alla mindes, mådde bra och firade vilken fantastisk människa Anna är.

Det är jobbigt vid såna här tillfällen ibland, men jag tyckte jag skötte det bra (sov iofs typ hela lördagen) men att leva med depression är som att balansera på en slak lina. Jag försöker göra mitt bästa varje dag, men ibland faller jag tillbaka i gamla mönster som inte får mig att må bättre. Det är som att kämpa mot en osynlig fiende som ständigt försöker dra ner mig.

Men trots allt vet jag att jag har saker att leva för. Jag har mina kusiner, mina vänner, mina katter, min älskling och så mycket mer. Jag vill inte ge upp, även om det ibland känns överväldigande att kämpa.

Tack för att ni lyssnar och för att ni är här. Det betyder så mycket för mig.

Håll inte fötterna på jorden, Anna Röd

Posted on Leave a Comment
Min vardag

Enkla glädjeämnen och komplext vuxenansvar: Mars genom tiderna

Var hälsade från den röda planeten läsare,

Idag tar jag er med på en resa genom tid och rum, eller åtminstone genom mina minnen från en söndag i mars 2009 när jag var 20 år gammal. Det är som att titta på gamla fotografier och känna doften av svunna tider, då livet var bekymmerslöst och pizza var en fullvärdig måltid.

Söndagen började tidigt, runt 9-10 på morgonen – en tid då jag inte hade hört talas om begreppet ’tidig morgon’. Efter att ha tittat på några avsnitt av ’Vänner’, vilket förmodligen var min enda träningsrutin vid den tiden, insåg jag att denna dag inte skulle bli särskilt händelserik. Men åh, vad den var enkel och obekymrad.

Jag utförde några av livets stora prestationer den dagen: bäddade sängen, rengjorde handfatet (förmodligen på grund av en plötslig våg av vuxenansvar), och handlade smink från Tradera. Livet var ett enklare nöje och ’Top Model’ var den höjdpunkt som avslutade dagen.

Hoppa nu framåt till mars 2024, och här står jag som en rymdresenär på den röda planeten, eller i alla fall på Täby-satelliten. Efter arbetsdagen återvänder jag hem med Andrea, mina två katter och Andreas barn. Vi landar i köket, pratar och lagar mat – en måltid som ibland är mer komplex än att laga till en pizza.

Efter matlagningen känner jag mig ofta utmattad. Ja, jag vet, det är en överdriven reaktion på att ha deltagit i vardagsaktiviteter. Jag går tidigt till sängs, för struktur och rutiner är min räddning, och återhämtning är mitt mantra.

Att reflektera över dessa två tidsperioder får mig att dra på smilbanden och undra om den 20-åriga versionen av mig skulle vara imponerad av den som skriver till er idag. Men varför inte? Livet är en resa och jag har bokstavligen tagit mig från ’Vänner’-maraton till att vara en rymdresenär på en planet med ojämn gravitation.

Så, kära läsare, håll inte fötterna på jorden, för jag är redan på väg mot den röda planeten.

Kärlek och kosmiska kramar, Anna Röd

Posted on 1 Comment
Min vardag

Mystiken kring att bara vara: Anna Röds tankar från den röda planeten

Var hälsade från den röda planeten, läsare! 🚀 Här sitter jag, Anna Röd, på min jordbundna soffa, funderande över livets mysterier. Igår blev det en heldag med The Sims och ett ambitiöst projekt med veganska snacks – chickpea wings and cheesy chips. Låt mig dela några tankar från mitt hjärnkontor!

Varför känner vi alltid att vi måste göra tusen saker på en dag? Är det bara jag som undrar varför man inte kan vara och låta det vara ok? För att vara helt ärlig, jag har försökt, men det verkar som mitt inbyggda ’måste-göra-något’ GPS är inställt på konstant aktivitet. Jag tror det är något universellt programmerat i mänskligheten eller så är det bara mitt autistiska sinne som fått mig att filosofera över livets tempo.

Så där sitter jag i min egna lilla simulerade värld, och mina digitala karaktärer har enklare liv än jag har. Ingen stress över att inte ha tagit hand om tvätten, inget dåligt samvete över snacks som inte blev perfekta. De bara existerar, och jag tänker, ”Varför inte låta mig själv ha det där sim-livet?”

Där och då inser jag att ibland är det helt okej att vara, inget behöver vara som en perfekt måltid. Så jag väljer att ta det lugnt, låta världen snurra vidare, medan jag sitter i min soffa på den icke röda planeten och funderar över den osynliga ’måste-göra-något’ kraften.

Håll inte fötterna på jorden, det kan vara en förvirrande plats – särskilt när man är upptagen med att skapa det perfekta livet. 🌍✨ #SimuleratLiv #VilaÄrOkej #AnnaRödSjälvinsikt”

Posted on Leave a Comment
Min vardagPersonligt

Humoristisk Resa: Bekännelser från En Autistisk Tidskapsel 2013

Hej fantastiska läsare! 🌟
Det är dags att damma av min digitala dagbok och slå upp sidor från den 28 februari 2013. Häng med på en resa tillbaka i tiden, där jag kastar mig in i utmaningar och delar mina bekännelser!
Läs originalinlägget här

👀 1 Utmaning, 8 Bekännelser

En gammal bloggbekant hade kastat ut mig på det här äventyret, och jag antog utmaningen med glädje. Låt mig bjuda på några ”dråpliga” bekännelser från den yngre, blivande jag.

  1. Jag sjunger när jag är ensam: Trots att jag tycker att min röst är helt okej, har jag en spärr för att sjunga inför andra. Kan ju vara för att jag är rädd att folk antingen kastar rosor eller gamla tomater.
    Ha blivit lite modigare på 11 år, men är fortfarande inte den som ställe sig och sjunger framför folk.
  2. Koncentration – en berg-och-dalbana: Min hjärna verkar ha sitt eget liv. Folk pratar, och jag svarar ibland, men innerst inne försöker jag lösa världsproblemen eller funderar på vad jag ska äta till middag. Multitasking level: Expert. Detta var min tanke 2013 då jag trodde att jag hade adhd.
  3. Aspergers vs ADHD: Innan jag insåg att jag rockar autismens värld, trodde jag att det var adhd och asperger som fått mig att vifta med armarna av exaltering. Nope, det var bara min unika dansstil – även känd som ”Glädjeflaxet.” Som alla vet är ju aspergers den gamla diagnostiteln på autism nivå 1. Så ett rätt till mig på den.
  4. Mobbning och goth-stil: Från grundskolan till högstadiet, var jag utsatt för mobbning. Från fula kläder till goth-stilen, spelar ingen roll vilken stil, jag blev jag kallad allt möjligt.
  5. Straight Edge till sena nätter med dålig pop: Från att vara straight edge och att uppskatta de tvivelaktiga tonerna av Lindsay Lohan. Musiksmak – där ser man! Jag stoltserar med mitt val att inte dricka alkohol förrän några månader innan jag fyllde 20. Innan det var jag straight edge, men mitt förhållande till alkohol har förändrats sen dess.
  6. Matmaniska mardrömmar: Mat har alltid varit en svår fråga. Mina matmaniska mardrömmar kommer från vuxna som gjorde en grej av att jag inte äter som en fågel. Vuxnas fokus och påtryckningar kring ätande har påverkat mig, och jag har alltid känt en osäkerhet kring att äta med andra under min ungdom. Det är mycket bättre idag.
  7. Etiska dilemman – djur vs människor: Djur förtjänar samma respekt som människor, och jag har alltid haft starka känslor kring detta. Frågan är, kommer världen någonsin att se det på samma sätt?
    Jag blev lakto-ovo vegitarian när jag var 17 och sedan 2019 har jag varit vegan.
  8. Humorn i retrospektiv: Det visade sig ju senare att jag hade en biljett till Autismland och inte ADHD-land. Någon borde ha sagt det tidigare. ”Äntligen, en förklaring till min armviftar-dans och min oemotståndliga charm!”

🚀 Dagens reflektion: Att läsa dessa bekännelser från 2013 är som att bläddra i mitt eget komiska arkiv. Jag har gått från att vara en musikalisk enmansshow till att omfamna mitt autistiska ”superkrafter”. Tack för att ni hängde med på denna humoristiska resa! 😂🎤

Berätta era egna humoristiska minnen från 2013! 💬😄

Bilderna till detta inlägget kommer från ett prompt som min AI assistent tyckte skulle passa.
Prompt – Skapa en bildkavalkad med snapshots från 2013 – från dålig popmusik till armviftande äventyr. Sätt ihop något som fångar andan av den tiden!
Posted on Leave a Comment
LivetMin vardag

Hemma i Uppsala: Nudlar och TV-serier! 🏠🍜

Hej från Uppsala! 🌟

Gårdagen var väl lite av en känslomässig berg- och dalbana om man ska vara dramatisk, när jag kom till min mysiga gamla lägenhet. Trots en nypa ångest, kände jag mig bättre när jag väl kom fram. Planen var att vila efter att bästa vännen fick ställa in när hennes son blev sjuk, men jag bestämde mig för att göra det bästa av kvällen.

I lägenheten kollade jag igenom matutbudet, funderade över enkla middagsalternativ att avnjuta till ett Kitchen Nightmares-maraton på YouTube. Självklart lockade ett bad och kanske ett glas vin också men det blev varken eller. 😄

För er som inte vet, köpte jag den här lägenheten 2016 och hyrde ut den efter att ha flyttat till Andrea 2019. Nu är det dags att göra den redo för försäljning. Jag landar här varannan vecka för att fixa, packa om jag orkar och kolla så allt är tipptopp innan försäljning.

Efter en pratstund med Andrea och en tidig kväll var jag redo att kasta mig i säng. Trots knasiga drömmar sov jag faktiskt bättre än i den fina sängen i Finland. Känner mig verkligen utvilad idag.

Jobbar nu och planerar en enkel tofu- och svampnudellunch. Kanske blir det samma till middag, men imorgon lovar jag att äta bättre! 😅 Ska passa på att kolla på det nya Love is Blind-avsnittet under lunchen. Efter det väntar möte med byrå online och fortsatt jobb. Hoppas pendlingen tillbaka till Täby går smidigt, även om bussväntet kan vara tråkigt sent på kvällen.

Hur mår ni denna vecka? Är det någon där ute som fortfarande bloggar? Jag skulle gärna vilja följa era äventyr. 💻✨

#UppsalaLife #WorkFromHome #KitchenNightmares #LoveIsBlind”

Posted on Leave a Comment
BlandatEventsMin vardagResor

Äventyr i Finland: SEO, Cocktails och AI Workshop.

Igår var en händelserik dag med mina kollegor i Finland så jag tänkte dela med mig lite av mina upplevelser här i bloggen.

Morgonen började tidigt med en taxiresa till flygplatsen. Trots att jag hade gott om tid kändes det stressigt, antagligen på grund av en orolig natt med en snarkande Andrea och en lite irriterad Leeloo som ville sova på mig… och det var ju knepigt när jag vände och vred mig hela natten.

Flygresan till Helsingfors bestod till största del av en välbehövlig tupplur, och vi landade efter ca 45min för att delta i en workshop om SEO. Trots att fokuset var på e-commerce och webb, plockade jag upp några användbara tips jag kan använda i mitt arbete. Vi mötte våra finska och norska kollegor där och fortsatte sedan dagen med att checka in på det charmiga hotellet Lilla Roberts. Fett fint, tur att vi har ett samarbete med detta hotell så chansen finns att det blir fler nätter här.

Middagen var en rolig upplevelse på en pizzerian Via Tribunali där vi fick lära oss göra cocktails från Finland, Norge och Sverige. Den svenska, kallad Lennart, kommer definitivt att göras om igen hemma! Trots en intressant kombination av chili och sött på min veganska pizza, var det en trevlig kväll. Noterar för mig själv att jag inte gillar pumpa oavsett hur mycket vitlök, svamp och chili som är inblandat.

Efter en god natts sömn på det bekväma hotellet (som dock kom med lite mysko drömmar) och en läcker frukost med en limited edition yoghurt från Käärijä, åkte vi vidare till dagens workshop om AI. En fascinerande workshop som fick mig att tänka på nya sätt att använda AI både i vardag och arbete.

Nu är vi på HQ kontoret i Helsingfors och det är snart dags att flyga tillbaka till Sverige. Dock mellanlandar jag i min gamla lägenhet i Uppsala för lite staycation innan jag återvänder hem till mina älsklingar Andrea, Leeloo och Leia.

Hoppas ni har haft en fantastisk dag, och kom ihåg att skratta lite extra idag! 😊

Posted on Leave a Comment
HumorLivetMin vardagPersonligt

Livet som en PanikDrottning: En Humoristisk Guide till Ångest, Meltdowns och Panikattacker

Hej där, mina kära läsare som fortfarande läser denna blogg! Idag ska vi dyka in i mitt personliga cirkus, där huvudakten är min bästa vän – ångest och hennes följeslagare, panikattacker. Ni vet, det är som att ha ett inre party där ingen är bjuden och musiken spelas för högt. Men vi ska hålla det lättsamt och humoristiskt, för vad är väl livet utan lite skratt mitt i kaoset?

Vill ni ha en mer seriös sida av panikattacker och ångest så spana in min youtubevideo här.

Ångest – Min Konstanta Följeslagare

Ångest och jag, vi går hand i hand genom livet som ett gammalt gift par. Hon är den där hispiga kompisen som alltid är med, oavsett om jag vill det eller inte. Tillsammans utforskar vi konsten att oroa sig för saker som ingen annan ens skulle komma på att fundera över, sen att oroa oss över att vi oroar oss och då få ångest. På riktigt, en natt så hade jag ångest över att jag glömt om jag borde ha ångest för något.

Det är som att ha en inre detektiv som letar efter problem som inte existerar. Som när jag står framför kylskåpet och funderar över om Frankfuls ostdipp verkligen gillar mig eller bara håller upp fasaden, samt om den faktiskt HAR slutat tillverkas. Är det bara jag, eller känner ni igen er?

Panikattacker – När Kroppen Går Fullt Ut

Panikattacker är som den oväntade gästen på mitt inre party. Plötsligt känner jag som om hela världen är på väg att kollapsa runt mig. Hjärtat bultar som trummor på en speed metal konsert, andningen går från normal och chill till en andningsövning i överlevnadsskolan, och svetten verkar tävla om vem som kan lämna kroppen först – svetten eller själen.

Men, hallå, det är ju bara mitt inre kaos som bestämde sig för att göra en snabbvisit till ytan. Jag har börjat skoja med mina panikattacker och kalla dem för min inre cirkusshow – komplett med pyroteknik och konfetti. Jag själv är freakshowen.

Knepen för Att Bemästra Det Hela

Nu när vi har skrattat åt ångest och panikattacker, låt oss dela några knep för att bemästra det hela. Först och främst, andas. Ja, det låter enkelt, men när du känner att paniken tar över, påminn dig själv att andas lugnt och djupt.

Sen att distrahera dig, tex med surt godis eller grodhopp.

En annan hemlighet är att skratta åt det. Ja, du hörde rätt. Nästa gång du känner att panikens cirkus kommer till stan, skratta åt det. Det kommer att distrahera dig och få dig att inse att du har makten över din inre cirkus, inte tvärtom.

Avslutningsvis

Så, kära ni, det är mitt liv som PanikDrottning – fullt av ångest, panikattacker och en konstant strävan efter att inte ta livet alltför seriöst. Vi är alla cirkusartister på vårt eget sätt, och det är okej att skratta mitt i kaoset. Ta hand om er själva och låt inte paniken få sista skrattet – det är din inre cirkus, och du är stjärnan!

Posted on Leave a Comment
Personligt

Deprimerad igen

grayscale photo of person standing on seashore

Ett väldigt personligt inlägg – TW psykisk ohälsa

Nu har jag tagit antidepressiva igen sen 31 november, så inne på lite snart 6 veckor. Jag har under perioden dubblat min dos av Fluoxetin. När jag slutade med medicinen i maj trodde jag verkligen inte jag skulle komma tillbaka hit igen, jag tänkte att jag hade mer koll på hur jag fungerar och hur jag sätter gränser för mig själv men jag fortsätter att slita på mig och kan ännu inte hantera stress. Jag trodde att depressionerna handlade om att jag inte tog hand om mig och respekterade min funktionsnedsättning och att det var därför jag var deprimerad.

Jag tror droppen föll när jag började självskada, något som jag inte gjort förr och jag på det sättet började såra min älskling. Jag lovade att jag skulle söka mig till sjukvården igen och så blev det. Jag hade ändå känt mig deprimerad sen ganska precis när jag slutade med medicin. Tillbaka på samma medicin och först den gamla dosen men nu höjd. Mina gamla biverkningar är tillbaka, de är inte de värsta man kan få (har testat andra SSRI och SNRI jag fått jobbigare biverkningar av) så denna kan jag ändå leva med.

Senaste tiden har jag dock fått hög puls väldigt enkelt (alltså inte under ansträngning utan när jag suttit still och varit stressad/haft ångest eller legat ner. Igår var det väldigt läskigt, det kändes som att hjärtat slog mer än 100 slag i minuten när jag låg ner och skulle hoppa ut genom bröstet. Jag trodde nästan att jag var på väg att dö, att min kropp var på väg att stänga av helt och då fick jag iallafall en känsla jag inte känt de senaste dagarna. Jag vill inte dö.

Jag måste börja ta hand om mig själv, jag måste börja prioritera min egen hälsa och välmående. Framförallt sätta gränser, kunna hantera min stress och säga nej för annars kommer kroppen börja ta stryk också.

Jag skulle vilja göra en sak varje dag som gör mig glad. Några tips?

Posted on Leave a Comment
© Copyright 2014. Design av Ida Josefin.